Ja visst är det mycket på g. Babyshowers och födelsedagar, träning och massa plugg. Men jag känner ändå någon slags behaglig ro mitt upp i allt stök. Resan till antiparos är nu bokad. Tio dagar i juli med bror, mamma och Hanna. Imorgon ska jag träffa Jimale och prata jobbsnack. Ska börja skriva lite på arrived.se, en sida för nyanlända svenskar. Ska bli kul. Cuppsatsen börjar ta form och nytt extrajobb om några veckor. Produktivitet - det är mitt nya motto.

Slänger in en bild från veteranträffen de hade ute hos svartrökarnas idag. Det är coolt med gamla bilar.

Har jag sagt att jag börjat köra lchf? Två veckor utan socker och kolhydrater har gått finnemang. Så idag har jag bakat lchf-snickers för att fira. Blev kanon gott men fyfan vad konstigt jag mår nu!

Vi hade inte tänkt på vad klockan var förrens det där rosa skenet började smyga sig fram borta vid horisonten.
En sak som slår mig nu är att vi aldrig hade koll på klockan i Goa. Tiden var något helt oviktigt!
Folk tog aldrig med sig mobilerna ut och utbudet av upphängda klockor på väggarna var tunt.
Men när färgen på himlen vittnade om att solen snart skulle gå upp.. och när det började bli kyligt, ja då var det ett tecken på att man kanske skulle börja vandra hemmåt.

I Palolem går man alltid strandvägen hem, eftersom att alla barer och resturanger ligger längs med stranden.
Så Felix och jag började vandra.  Det var så skönt att hänga med Felix. Han var lite så som jag föreställer mig att Snusmumriken är. Under de tre veckor som jag spenderade med honom så använde han skor en enda gång.
Resten av tiden gick han barfota. Barfota, med bar överkropp, ett par rutiga shorts och en kalufs som alltid stod åt alla håll. Han såg ofta lite borta ut. Som om han nyss hade vaknat. Men när han talade så visade sig en helt annan sida. Felix var så fruktansvärt påläst om allting. Inte beservisser, utan bara väldigt intresserad av allt.

Ju längre vi gick, desto ljusare blev det. Men när vi väl var framme vid bungalowsen så kände vi hur en slags energi slog över oss, ungefär som en dubbel dos av övertrötthet. Så vi satte oss ned i den kalla sanden.
Felix började prata om hur han hade ändrat sitt perspektiv på saker och ting, om hur hundar alltid tyr sig till honom och om hans beundran för sångaren i Radiohead.

Vi satt nog i en hel timme och kollade hur solen gick upp och hur alla Yoga människor började göra sina avancerade rörelser. När German Bakery öppnade på morgonkvisten så drog vi och käkade rostade mackor med jordnötssmör.  De godaste rostmackorna jag har ätit i hela mitt liv.

Hela det här dygnet var fan som livet på en pinne!


 

Den 26/4 släpper HM sin kollektion fashion against aids.
Förutom att 25 % av intäkterna går till arbetet med att förhindra spridningen av AIDS, så är det dessutom galet snygga grejjer! Jag skall hänga på låset.

Ja.... Då måste vi koda om ca tio timmars material. Men det känns helt okej ändå. Det är vår och jag har endorfiner !

Det här kallar jag en riktig tårta !

Det är faktiskt ganska oattraktivt med folk som skyter om sig själva.
Det får mig att tänka; att de verkligen är tvugna att bevisa något. Både för andra och för sig själva.
Om de säger det tillräckligt många gånger högt, så blir det mer verkligt typ...

Jag är skit stolt över en massa saker jag har gjort..,..
men bara på grund av det behöver jag inte sitta och trycka det i ansiktet på någon annan i tjugo minuter...

Det finns en stor skillnad mellan god självkänsla och skryt.

Och så sitter man här igen.
Fylld av den där tomheten.
Men ändå lättad på något vis.

Nu är det bara jag igen. Mina egna problem. Mina egna känslor.
Min egen frihet.

Det värsta är att han gjorde allt jag bad honom om. Han förändrades. Inte bara för min skull utan för sin egen. Han är allt det som jag söker efter i en människa, och kanske lite till.
Men så finns inte det där sista. Det första, sista och mest viktiga.
Känslorna.

Jag känner att han är värd någon som kan ge honom allt. Och jag är värd att få vara själv och fortsätta på allt det där bra som hände med mig i Asien. 
Jag är helt enkelt inte känslomässigt redo för att känna någonting för någon.
Allting har en mening. Kanske är han den rätta för mig om 5 år.
Eller kanske aldrig någonsin.

Men det är en konstig känsla att inte känna någonting alls.
Och att jag dessutom har kunnat utveckla känslor för andra under tiden.... det skrämmer mig. 
Kanske gick jag helt enkelt vidare för väldigt länge sen. 
Det är lika jobbigt att inse att man inte känner någonting alls, som det är att känna någonting som inte är besvarat.


Slutsatsen av det här inlägget är helt enkelt att jag är så pass känslomässigt instabil och förvirrad, att jag inte vill omge mig med andra människor. Speciellt inte någon jag älskar.

Galet mysigt här.

Det här helgen har mestadels bestått av olika frosserier.
Påskmat, påskgodis, shopping och slappande. Välbehövligt.

Imorgon bär det av till Amsterdam, frihetens stad... där hasch och prostitution är lagligt.
Men lite mer än så hoppas jag få uppleva. Vi ska vara kulturella och kolla in Anne Frank, Rembrandt och Van Gogh museet. Sen hoppas jag på att de har goda pannkakor och massa coola vintageprylar.

Vaknade vid elva av Linneas vackra stämma. Hon, jag och Viggoplutt åkte sedan iväg för att kolla in deras nya hus. Grabbarna jobbade på och vi iakttog dem över en Mac feast meny. Nu sitter jag här hemma igen och överväger ifall jag ska påskpynta? Jag är inget stort fan av pynt. Kanske släpar in lite björkris trots allt. Nej.... Nu blir det till att tvätta och börja fila på grunderna till c- uppsatsen.... Morr.

Jag tycker det är riktigt kul att Jack Kerouacs bok On the road ska filmatiseras!
Första delen av boken tycker jag var kanonbra...men sen blev det liksom för segt och för mycket upprepningar.
Sam Riley tror jag kommer göra ett grymt bra jobb. Mer tveksam är jag till tex. Kristen Stewart, absolut inte för att hon kommer att göra ett dåligt jobb - men enligt mig är hon är helt enkelt för mycket Twilight.
Men vem vet, hon kanske passar som handen i handsken.

Om On the road inte har varit mainstream ännu.. så lär den väl bli det efter sommaren.
1/6 it is.

Hej alla små filurer.Idag har jag varit hos läkaren,fixat linser och lunchat med mormor och morfar. Myclet trevligt. Ikväll blir det till att fixa lite här hemma och kolla någon bra musikdvd med papi. Har lyxat till det lite med grapefrukt..och vaniljkesella med bär!

Idag fick jag riktiga vårkänslor.
Solen värmde... vattnet porlade ner i brunnarna, och gruset ( alltså inte snön ) knastrade ljuvligt under skorna.
Begav mig ut på gärdet för att prata med SOS-barnbyar om en praktikplats i höst.
De verkar hur trevliga som helst och jag tror att min praktiktid där skulle bli extremt lärorik.
Vi journaliststudenter blir alltid tillsagda ; att vår uppgift är att skildra verkligheten - inte förändra den.
Men där tror jag faktiskt att dom har fel. Det är ju just med hjälp utav historier som man förändrar! 
Att man sedan får förmånen att välja vilka historier man vill berätta, och tala med folk som kanske inte skulle ha hörts annars - det är en stark anledning till varför jag vill skriva.
Hoppas det här går vägen! Det kändes bra iallfall.

Nu har jag hängt upp min nya fotocanvas och ramat in lite framkallade bilder från Indien och Thailand.
Foto gör mig lycklig.




Peppes tår @ Cermoni för Rikard.
En del har ju lite fotfobi....ex. Emma som aldrig skulle ha den här på väggen.. Men jag tycker tvärtom att fötter är coola, eftersom de är rätt så personliga, precis som händer.

Min helg började redan i torsdags. Är det inte lyxigt?Har mest slappat och njutit.
Läst The Wind-upbird på kvällarna. Sovit till 10.
Bakat chokladmacarones med Emma & Hampus... hängt med Tiffany och Linnea.

Idag sitter jag ute på Rådmansö, hos mamma och Leffe.
Har precis gått en långpromenad och ätit en avokado och räkmacka.
Jag älskar känslan av skärgård och lantliv!När det är så tyst överallt.

Ikväll blir det en liten fotosession med Melody , följt av film och thaimat.


Bilder kommer!
På återseende.