Musicmaking och farväl
Gårdagen började med att jag Anthony och Abraham åkte till Tibetan Market för att pruta oss till ett par schyssta solglasögon. Därefter åkte vi upp till Udaipurs enda linbana för att titta på den förtjusande utsikten. På vägen upp var det en del indiska kvinnor som promt ville fotografera mig tillsammans med sina barn. Min längd är nog ganska chockerande för dem.
Efter linbanan gick vi till en resturang nära sjön och åt pannkakor med ett koreanskt par vi träffat på. Tyvärr åkte dem vidare till Bundi igår, så det blev inte mycket tid tillsammans med dem. Men det är mycket sköna asiater här. Dem är väldigt trevliga och de har nära till skratt.
Idag började jag med att promenera längs med huvudgatan. Köpte ett par nya hippiebyxor för 200 rupies( 26 kronor). Hoppade även in i templet som ligger mitt i staden, det var proppat av sjungande kvinnor i färgglada kläder. Sedan spatserade jag vidare till Govinda för att möta upp Henric, grundaren till webbsidan indien.nu. Henric och hans flickvän bor sedan några år tillbaka i Udaipur och jag tog tillfället i akt att pumpa ut honom på så mycket information som möjligt. Så nu har jag fullspäckat schema de sista dagarna. ( Har bokat buss till Jodphur på fredag).
Efter en veggoburgare och två koppar kaffe mötte jag upp Abraham på Hanuman Ghats takterass för en fruktsallad och lite mer kaffe. Sedan anslöt sig Anthony och vi gjorde ett nytt försök att hitta en ”bar”. Samma visa idag igen. Vi blev körda till olika Lyxresturanger. Ingen livemusik, ingen bar - samt 120 rupies fattigare. Vi gav helt enkelt upp och begav oss till Buddha bar, ett rätt så sunkigt ställe med låga bord och massor av kuddar på golvet. Trots den låga standarden så känns stället som en mysig fritidsgård och deras Butter Masala var helt fantastisk.
Runt bordet ikväll hade vi sällskap av två britter, varav en var superduktig på gittarr och liknade Paul Mc Cartney, ett israeliskt par, en till rödhårig ryss och två mycket uppmuntande indier. Sedan skapade vi vårt eget lilla party med hjälp av två gittarrer, några trummor och små antydningar till sång.
Vid elva snåret var jag tvungen att lämna sällskapet eftersom de låser ytterdörren till mitt hotell vid elva. Jag vill inte väcka de små pojkarna som ligger och sover framför entren ( vilket jag gjorde igår) Pinsamt.Abraham var gullig nog och följde med mig till hotellet. Där tog vi farväl och önskade varandra lycka till med livet och allt vad det har att erbjuda. Imorgon fortsätter denna charmige och rastlöse man sin resa vidare till Jodphur.
Udaipur. En liten vacker stad i ett stort land.
De säger att Udaipur är kärlekens stad. Kanske beror det till viss del på de vackra omgivningarna. Udaipur kantras av små blåmålade gränder och mysiga caféer. Från nästan alla håll går det att skymta den vackra Pichola sjön som omger staden och ger den ett ljusgult sken, särskilt vid skymning. Klart är iallafall att Udaipur har en hög gemytlighetsfaktor och det är lätt att bli förälskad i både det ena och det andra. Det känns fortfarande som Indien, fast i en lite mer mjuk och trallvänlig melodi. Udaipur skulle kunna jämföras med Sveriges Visby.
Igår gick jag en rundvandring vid Lake Palace som ligger ute på en udde vid Pichola sjön. Det kostade 350 rupies, men då ingick även en båttrip ut till en av öarna. På båten mötte jag bland annat en mexikanska som reste tillsammans med sin mormor och två tjejer från Delhi som gång på gång uttryckte sin förvånan över att jag reste ensam. Därefter vandrade jag vidare över bron, till den andra sidan av staden. En rynkig man i grått skägg lurade in mig i hans akupunkturklinik. Han roffade åt sig mina händer och började trycka lite här och var. Jag hade tydligen problem med höger ben, tarmarna och en hel del annat som jag inte förstod. Tillslut gav han upp och jag smet iväg utan att betala en endaste rupie. Lunch intogs sedan högst uppe på ett tak i gassande solsken och med en kingfisher strong. ( 8 %, only made in Rajasthan)
Hotellet som jag bor på heter Kesar Palace. Det ligger i den gamla staden, i en smal gränd. Ägarna är trevliga, även om en av dem är något påträngande och tjatar om att vi ska äta middag hela tiden. Han säger att svenka flickor aldrig sagt nej till honom – alltså ytterligare en god anledning för mig att säga just nej.
På kvällen avnjöt jag en thali nere vid sjön på Little Princess. Inget höjdarställe. Blev uppraggad av ryssen Anthony och Abraham från Schweiz. Vi försökte hitta en bar ellr dylikt i men taxichafförren verkade inte riktigt förstå vad en bar var för någonting, utan skickade oss till ett antal lyxhotell istälet där inträdet var 1000 rupies. Inte riktigt vår budget.
Nu ska jag ut och möta upp Anthony, Abraham och ett gäng koreaner.
Igår gick jag en rundvandring vid Lake Palace som ligger ute på en udde vid Pichola sjön. Det kostade 350 rupies, men då ingick även en båttrip ut till en av öarna. På båten mötte jag bland annat en mexikanska som reste tillsammans med sin mormor och två tjejer från Delhi som gång på gång uttryckte sin förvånan över att jag reste ensam. Därefter vandrade jag vidare över bron, till den andra sidan av staden. En rynkig man i grått skägg lurade in mig i hans akupunkturklinik. Han roffade åt sig mina händer och började trycka lite här och var. Jag hade tydligen problem med höger ben, tarmarna och en hel del annat som jag inte förstod. Tillslut gav han upp och jag smet iväg utan att betala en endaste rupie. Lunch intogs sedan högst uppe på ett tak i gassande solsken och med en kingfisher strong. ( 8 %, only made in Rajasthan)
Hotellet som jag bor på heter Kesar Palace. Det ligger i den gamla staden, i en smal gränd. Ägarna är trevliga, även om en av dem är något påträngande och tjatar om att vi ska äta middag hela tiden. Han säger att svenka flickor aldrig sagt nej till honom – alltså ytterligare en god anledning för mig att säga just nej.
På kvällen avnjöt jag en thali nere vid sjön på Little Princess. Inget höjdarställe. Blev uppraggad av ryssen Anthony och Abraham från Schweiz. Vi försökte hitta en bar ellr dylikt i men taxichafförren verkade inte riktigt förstå vad en bar var för någonting, utan skickade oss till ett antal lyxhotell istälet där inträdet var 1000 rupies. Inte riktigt vår budget.
Nu ska jag ut och möta upp Anthony, Abraham och ett gäng koreaner.
On the road again. (31 jan)
Så äntligen börjar min resa till Indien. Till kontrasterna och det oförutsägbara. Det talas mycket om Indien nu för tiden. I resemagasin, bloggar och på ryktesvägar får man ofata höra talas om att Indien är ett land som man antingen hatar - eller älskar.
Jag reste till Indien första gången i december förra året. Tanken var att åka ned för att intervjua ett antal indier om deras syn på kastsystemet. Jag hade ganska höga förväntningar på min resa eftersom jag har goda vänner som rest runt mycket i landet.
Vid en närmare anblick kan jag faktiskt inte påstå att det var kärlek vid första ögonkastet. Mumbai var galet, smutsigt och det blev lite för många nya intryck på en och samma gång.Fallfärdiga rikschas, spetelska, gatubarn, trafik utan något som helst system. Bangkok var i jämförelse rena barnleken jämfört med Mumbai. Efter en skräckartad upplevelse på ett schaskigt hotell i utkanten av staden, bokade jag snabbt ett flyg ned till Goa och anlände till stranden Palolem dagen därpå.
Palolem är en av de mest harmoniska platser jag någonsin besökt och ganska så snabbt träffade jag en drös med människor som snabbt kom att fungera som en temporär(men ändå fullt fungerande) familj. I Palolem träffade jag många inspirerande människor och det går knappt en dag utan att de poppar upp i mitt mentala bildregister, eller att jag associerar vissa saker med dem. Efter fem veckor i Palolem lämnade jag Indien med en slags obotlig själslig hunger. Jag hade påbörjat något som inte riktigt hann bli klart.
För några veckor sedan tog jag min examen i journalistik. De flesta menar nog att det är klokast att börja arbeta direkt efter en examen, bli vuxen och komma ut i arbetslivet på riktigt. Jag tycker precis tvärtom. Det är nu jag kan passa på och hitta en massa inspiration. Jag har ingenting som binder mig. Däremot tror jag att det finns två typer av långresenärer. De som flyr från någonting, och de som flyr till någonting. Förra året skulle jag vilja påstå att jag tillhörde den första gruppen. Jag hade gjort slut med min pojkvän och hade inte riktigt kommit till rätta med mig själv, trots att det gått ett helt år. Resan var både befriande och revolutionerande. Men när jag väl kom hem hamnade jag ganska snabbt i samma mönster och jag led av känslomässiga tvivel konstant, utan uppehåll.
Den här gången kan jag med glädje säga att jag tillhör grupp nummer två, de som flyr till någonting. Även om jag uppskattar att resa tillsammans med en god vän, måste jag ändå säga att man får vara med om mycket mer udda och unika saker när man reser ensam. Och jag ska försöka att inte falla in i den klyschiga rollen som den där backpackern som letar efter sig själv. Nej.
Som någon smart människa sa någongång; Livet handlar inte om att hitta sig själv, utan att skapa sig själv.
Nu kör vi. Mot extremyoga, kalla kingfishers, heliga gurus och chaidoftande hål i väggen.
First stop – Mumbai.
Höst.
Tänk att man fick 20 grader och sol, sista dagen på sommarlovet! Men det hänger höstaningar i luften och löven börjar sakta men säkert skifta färg. Så.... Nu är det fem ynka månader kvar av journalistik. Yllekoftor och tända ljus - hit me.
Stilla.
Njuter av de sista sommarlovsdagarna med långsamma frukostar, dn-läsning och långa promenader.
Sorry för dålig update
När man väl har fäst sig vid något....eller någon. Eller några. Så är man körd. Eller iallafall jag. Skulle faan behöva skriva en jävla roman om alla kvinnor och män i mitt liv. För jag älskar er faktiskt alla!
Det har varit en fin sommar med antiparos, västkusten och bröllop. Mycket vin, mycket myggbett och en del trevligt arbete. Nu kör vi snart igång med det sista plugghalvåret. Vem vet, det här kanske var mitt sista sommarlov någonsin?
Isådanafall måste jag säga att jag är jätte nöjd.
Love lockdown.
Greekmode On.
Oväntat.
En sommar när jag var på antiparos så träffade jag en äldre grekisk herre i sina bästa år på det lilla torget inne i staden. Han hade fyrkantiga glasögon, blåa farfarsbyxor, skrynklig solbränd hy och ett par typiska mörkgröna grekögon. Yanis var i 86 års åldern, men han var alltid väldigt pigg och alert. Vi pratade på knackig engelska när det behövdes, men satt oftast tysta och använde oss av minspel. Varje dag gick jag hem från stranden lite tidigare än alla andra för att möta upp Yanis på torget och spela några parti backgammon. Han bjöd på sumpkaffe från den lilla resturangen och ibland lyxade vi till det med ett bakverk eller två. Yanis pratade ofta om hans fru som låg på sjukhus inne i Athen. Han berättade om hur de hade träffats och om hur innerligt han älskade henne. Men nu trodde han att hon inte hade så lång tid kvar, och det gjorde honom så olycklig. Sommaren därpå gick jag återigen omkring på kullerstensgatorna och letade efter Yanis. Men han fanns ingenstans. Efter en tid så fick jag plötsligt syn på hans fru nere vid kajen. Hon berättade att Yanis hade dött av en hjärtinfarkt bara några månader tidigare. Frun som var så sjuk hade blivit frisk,och Yanis som var så oroad hade själv gått bort. Konstigt hur livet kan bli i bland? Jag glömmer honom aldrig. En cool kille, minst sagt.
Let there be light.
Jag tror att jag har blivit en dramaqueen.
Då menar jag inte en sådan som blir hysterisk över att en nagel går av, eller blir totaluppstressad när bussen är försenad. Nej. Jag har typ blivit trygg i otryggheten. Jag freakar ur när det blir för lugnt.. eller när mitt liv är stabilt och bra. Så jag ser undermedvetet till att fixa nya problem. För då har jag liksom ständiga projekt att klura ut eller pröva på.
Men vissa saker kommer alltid att förbli detsamma. Hur mycket man än tror att det har förändrats, eller att det är passé så finns det alltid spår och rester. Och egentligen så ligger hela skiten kvar där nere någonstans och lurar. Någonstans vet jag om att livet inte kan spenderas med tankar som; tänk ifall, om ändå...
Det är bara man själv som är ansvarig för hur ens eget liv ser ut eller, hade kunnat se ut.
Att gå med sådana där tankar är fint... och ibland en jävligt lockande sysselsättning. Och jag hävdar att vi aldrig får sluta drömma. Men hakar man upp sig för mycket i det där mönstret så blir det lite som att spela boll med sitt forntida jag. Bollen är liksom redan kastad.
Däremot så tror jag verkligen att allt här i livet har en viss mening. Jag tror att alla människor vi möter förändrar oss.... eller leder oss till nya saker. Att platser påverkar oss långt mer än vad vi tror. Såhär skrev Rick i sitt senaste mejl ;
"The goal now for me is not to "desire nor reject" anything in the world. Only in that is there the true joy that comes from real liberation. I am failing miserably at it but I wake up and try again. Not accomplishing something to the extent you hope for is also challenging, but remember that "Each action, even the smallest, is pregnant with its consequences". (Sogyal Rinpoche)
Everything we do has an impact even in the mundane routine. "
Nu kör vi gubbar.
Fritt fall.
Jag ska göra det! Är redan taggad.
Det kommer se ut såhär ungefär.
Nu blir det stan-strapatser och rödvin i det kvalmiga vädret med Joel.
Screwed.
Jag är så jävla övertrött. Ni vet som när man var liten. Totalt utmattad efter alla lekar och hög på socker.
Kollar på New Girl och kan inte sluta skratta. Jag skrattar till och med åt det allvarliga.
Sista jobbdagen imorrn - sen fyra dagars ledighet !! wihoo.
"Jag är så ensam i min sadel, jag har ingen häst"
Jag gillar när man sitter på tåget och det nästan är mörkt. Förorten blir liksom magisk pågrund av det ljusrosa skenet och musiken i lurarna. Jag gillar att man kan låtsas att man tittar ut på alla lampor och all asfalt, fast man egentligen tittar i glaset.På reflektionerna av alla människor som sitter bredvid en. Man kan iaktta, utan att folk ser vad man faktiskt tittar på.
Idag har jag ätit hallon och kollat på Pingu med Linnea och Viggo. Ibland vill man bara äta upp den där ungen. Sen har det ätits indiskt på Indian Garden med Mickan och Elin. Pratat om muppar, Berlin, kärlek och nya Indien planer. Jag vill också prata med elefantmannen! Månen var full, ljus och klar när jag gick hem. Men luften var kylig och inte sådär sommarljummen som man vill ha den. Step by step.
Nantes.
Bättre än såhär blir det fan inte.
.Det är omöjligt att älska och vara förnuftig på samma gång.
Jag vill åka till Dublin och bli kompis med någon skön och skäggig gatumusiker. Dricka en varm irish coffee på en utnött pub i takt med att regnet smattrar utanför. Gör gräset grönare och luften friskare.
Jag vill sitta i Paris på ett litet café med rangliga järnstolar som vilar mot kullersten. Fotografera eleganta damer med rödmålade läppar som röker.
Eller så kan jag tänka mig att åka till Australien och hitta ett jobb på någon gård, med eucalyptusträd och vinrankor och små ulliga får som följer efter en vart man än går. Sova i baracker och rida barbacka över slätten.
Jag vill dra till Berlin och leka fett jävla påläst om konst, fast jag egentligen bara gillar grafittin, den billiga ölen och alla häftiga människor. Men jag skulle också kunna dra till någon mysig skärgårdsö som luktar salt och tång. Sitta och meta på de solvarma klipporna och få upp en aborre eller två. Bara salta och grilla över öppen eld.
Eller hyra ett litet stenhus i Italien och ha en egen örtträdgård. Då skulle jag faktiskt ta hand om mina växter.
Gå och handla lite bröd och ost i den lokala mataffären och bjuda grannarna på backgammonturneringar och låta dem vinna bara för att få se deras rynkiga leenden. Eller så skulle jag kunna tänka mig att vara på en svartlackerad segelbåt, med blöta tampar som luktar tjära. Segla in i de hamnar som man tycker ser mysiga ut. Somna till kluckande, gnissel och måsskrin.
Man kan ju alltid drömma. Högt! ( Detta ska bli min nya tattuering )
Men idag ska vi ju till Hasselgatan. Sovjet. Dåliga fogar. Men mysiga människor iallfall.
Vi ska jobba från 13:00 till 13:00 imorgon och jag har redan grus i ögonen.
På återseende....
Jag leeeever jag leeever på övertid.
Jag kan numera definiera mig själv som en ständig berg ochdalbana.
Upp och ner, ner och upp.
Jag är speedad. Allt sker per automatik. Robotmoves. Jag gillar det.
Och idag är det en jäkligt bra dag. För plötsligt så gick det upp för mig att det är sommar och ibland klaffar allt så bra helt plötsligt. Från skit till guld.
Jag har världensbästa bakelitförälder! Sen har jag satt datum för hippiefesten.
Och snart kommer min fina vän Julian hem & då blire bannemig öldrickning. Rick ska dessutom bli pappa och Linnea ska bli mamma, till en liten tjej den här gången.
Nu ska jag över till E på middag och vin i utbyte mot lite flytthjälp.
Om 21 dagar sitter jag inne på The Doors och pratar med dinosaurien Fanasis. Eller plockar timjan vid kapellet.
Eller läser en bra bok på stranden och önskar att den aldrig ska ta slut.
( Och ja.... ibland måste man skriva ned alla saker att se fram emot i ett blogginlägg..., då har man det ju på papper)
Mördarveckan!
Här kan ni se mina underbara jobbtider för den här veckan:
MÅN: 15-23 ( sen hela natten)
TIS: 6-11, extrajobba 11.30-15:30
ONS: 11-19:00
TORSDAG: 15-23 ( sen hela natten)
FREDAG: 6-10
LÖRDAG: 13-24 ( sen hela natten (igen!!!!)
SÖNDAG: 7-13
Så det är väl bara att tagga till. Man får tänka på bomullsplockare och jordbrukare i Afghanistan... eller på koncentrationsläger... eller lagerarbetare.
54 timmar - here i come!
Men @ work
Så ska man jobba fram till klockan 4 imorgon då. Coffein - hit me !
Häftig kvinna.
Det dyker ständigt upp nya nyhetsartiklar och reportage om Aung San Suu Kiy, frihetskämpen från Burma som släpptes fri i november förra året. Ju mer jag läser om henne, desto mer fascinerad blir jag. Vilken kvinna!
Med tanke på allt hon varit med om så är det förundransvärt att hon aldrig gett upp kampen för demokratin. Hennes pappa dödades efter valet när hon bara var två år gammal... och hennes före detta man som dog i cancer fick inte ens komma och ta farväl av henne, trots att man visste hur kritiskt läget var. Och 20 år i hussarrest lär ju inte ha varit någon höjdare.... Snacka om att man måste va hårdhudad!?
En riktig burmesisk Gandhi är vad hon är.
(En sak som gör saken ännu lite häftigare är att U2 skrev låten Walk on till Aung San Suu Kiy på plattan All that you cant leave behind. En av mina absoluta favoriter.)
Med tanke på allt hon varit med om så är det förundransvärt att hon aldrig gett upp kampen för demokratin. Hennes pappa dödades efter valet när hon bara var två år gammal... och hennes före detta man som dog i cancer fick inte ens komma och ta farväl av henne, trots att man visste hur kritiskt läget var. Och 20 år i hussarrest lär ju inte ha varit någon höjdare.... Snacka om att man måste va hårdhudad!?
En riktig burmesisk Gandhi är vad hon är.
(En sak som gör saken ännu lite häftigare är att U2 skrev låten Walk on till Aung San Suu Kiy på plattan All that you cant leave behind. En av mina absoluta favoriter.)
Jag vill till Ryssland.
Klurigt
Vilka är vi ? Vart kommer vi ifrån? Och vart är vi påväg?
En bruds värsta mardröm
Och inatt så gifte jag mig. Klänningen var nerfläckad. Alla mina ögonfransar var av. Mina bästa vänner var försvunna och kunde inte hjälpa mig med allt fix. I sista sekund gick jag gråtandes ut till kyrkan och meddelade att allt skulle bli inställt. Fyfan vilket drama !
Ny affirmation
Sverige förlora... men jag är glad ändå
Och så har man börjat jobba på serviceboendet igen.
Jag måste säga att jag trivs riktigt bra. Trevliga kollegor... härliga boenden som får en att skratta och känna sig uppskattad varenda minut. Var nere på Cafékväll i torsdags med allihopa och blev uppbjuden till dans. (Jag dansar knappt aldrig i vanliga fall, men här var det fa-an tillfälle att bjuda till lite..) Kul var det!
Efter att ha jobbat natten så ska det bli helt underbart att få slänga sig i sin alldeles egna säng.
3 dagar ledigt framöver dessutom!
Knasigt.
Har så intensiva drömmar nu för tiden.
Inatt drömde jag att jag blev stoppad av polisen och blev av mitt körkort - föralltid.
Till en början kändes det inte som världens största grej. Men sen gick det upp för mig vad jag faktiskt hade förlorat. Och hur jävla kämpigt det skulle bli att behöva ta om det.
Min värld gick under.
Sen drömde jag helt plötsligt att en killkompis gick bakom ryggen på mig.
När jag väl förlät honom så tvingade jag honom att korrekturläsa min roman som ett straff.
I slutet av boken så visar det sig att hela boken egentligen handlar om honom... och det framkommer tydligt att jag ser honom som min allra största hjälte. Jag ville bara sjunka genom jorden....
Haha.
Jag undrar vad dessa drömmar symboliserar. Någon som är duktig på drömtydning?
Mitt eviga livsplåster och världens bästa humörhöjjare.
Dofteufori
Badtiming.com
Jag måste erkänna att trots att jag har fullt upp så är jag lite uttråkad.
Jag infinner mig i en livsperiod där alla mina nära och kära lever väldigt olika liv.
Det är nya jobb, barn, kvalitetstid med pojkvänner. Man måste boka in att ses typ två veckor i förväg, för att ens få ihop det. Vilket känns jävligt sugit.
Jag skall i och för sig inte klaga på mina vänner. Det är inte det som är problemet.
Jag har själv valt att bara spendera tid med pojkvän och familj under vissa perioder... och jag vet att det inte alltid är så lätt att prioritera. Men jag har ändå en slags längtan till ett "bohemliv"... där alla bor nära varandra och spontant kan springa över och våldgästa soffan eller erövra uteplatsen.
Det känns jätte skönt att inte ha ett 7-4 jobb, att alltid kunna tänka på mig själv i första hand....och så vidare.. men ibland blir jag rädd för att jag aldrig kommer kunna vara nöjd med ett normalt "svensson-liv".
Jag kommer aldrig bli en riktig svensson, det är jag faktiskt helt övertygad om. Men någon dag i livet så önskar jag ändå att man kommer kunna uppskatta det där med villa, barn... stadig ekonomi... fredagsmys.
Jag är dock mycket tveksam!!
Hur skall dagens höjdpunkt någonsin kunna bli att jag har bakat cupcakes med färgglad kristyr på, som sedan uppskattas varmt av min trötta man när han kommer hem från jobbet?
Anti>paros.
Det ska bli så härligt att få sätta fötterna på grekisk mark igen.
Jag saknar alla färgglada dörrar mot allt det där vita.
och alla rynkiga gamla gubbar som sitter och dricker sumpkaffe på det lilla torget.
Jag saknar The Doors kvällarna... att få tinnitus av att American Pie, White Rabbit och Shine on you crazy diamond spelas för högt.
Alla bläckfiskäventyr med Simon. Solnedgångsdrinkarna på Sunset.
Tzatsiki och vitt, fluffigt bröd. En alldeles för fet gyros... eller en iskall frappé på stranden.
Moby-tema på Still waters och det lilla kapellet som ligget alldeles avsides uppe på berget.
5 veckor kvar.
Jag saknar alla färgglada dörrar mot allt det där vita.
och alla rynkiga gamla gubbar som sitter och dricker sumpkaffe på det lilla torget.
Jag saknar The Doors kvällarna... att få tinnitus av att American Pie, White Rabbit och Shine on you crazy diamond spelas för högt.
Alla bläckfiskäventyr med Simon. Solnedgångsdrinkarna på Sunset.
Tzatsiki och vitt, fluffigt bröd. En alldeles för fet gyros... eller en iskall frappé på stranden.
Moby-tema på Still waters och det lilla kapellet som ligget alldeles avsides uppe på berget.
5 veckor kvar.
Indien i mitt hjärta.
Jag kan inte sluta tänka på Indien. Det känns nästan som att jag har hakat upp mig.
Det går inte en dag utan att jag drömmer mig tillbaka.
Jag blir sådär fånigt romantiserande och allt som har med Indien att göra ser jag direkt som något fantastiskt.
Mestadels så tänker jag på Bikram, Surrender och Om. Jag undrar hur det går för dem..
Om de fick ihop sina pengar tillslut och återvände hem till sina familjer i Nepal, eller om de forfarande vandrar omkring på de små stigarna i Palolem? Och om Surrender har lyckats öppna en egen resturang eller om han slavar vidare för värdinnan som var en idiot.
Man vet om man är färdig med en plats eller inte och jag är defenitivt inte färdig med Indien.
Nej. Jag vill tågluffa upp till Delhi och Jaipur. Kolla in Taj Mahal och besöka elefantmannen, dricka en jäkla massa kingfisher, bli spådd, äta massa samosa och framförallt träffa massa häftiga människor.
Kan inte någon bara fixa så att jag får börja jobba för Vagabond eller nåt!?
Jag gillar att äckla folk ibland.... men
Jag fattar inte hur en del människor tänker på tågen.
Min senaste tågresa var under all kritik.
Gubben bakom mig harklade sig konstant och fräste så det stänkte saliv ända fram till mig, samtidigt sitter
killen mittemot och pillar ut öronvax med en stiftpenna. Och utöver allt detta sitter en brud lite längre bort och pratar överdetaljerat om sitt senaste sommaräventyr (läs ligg*)
Det vore kul om tågvagnarna blev mer "avslappnade" och att folk småpratade lite mer med varandra.
Men man behöver fa-an inte ta sig friheten att rensa öronen mitt framför någon.
